Jugoslavien som grekisk tragedi

Av Håkan Wiberg

Skriven förmodligen sent 1993 eller tidigt 1994

Tragedi ligger i ödesbundenhet, icke i katastrofens omfång: en man kan begå en förbrytelse eller ett folk kan förintas. Att publiken moraliserar efter eget sinne kommer ikke tragedin vid: den tragiska figuren kan vara hjälte eller skurk, eller vara det omväxlande eller samtidigt. Vad ödet utmätt sker, oavsett vad protagonisten gör; att höra profetior om det hjälper honom icke. De missförstås, eller hybris bringar aktören på fall: vad han gör för att undgå ödet bidrar till att fullborda det.

Den jugoslaviska tragedin har skapat en av de tio största flyk-tingströmmarna sedan 1945 och är redan en av de 20-30 blodigaste konflikterna under denna tid. Den kan bli värre, genom sin egen dynamik eller genom utländsk intervention. Propagandakrigets utfall har – i stort sett – följt religionsgränser. Kroaterna och slovenerna vann i den katolska världen, med Tyskland som förbindelselänk till den protestantiska, muslimerna vann i den islamiska världen, och serber och montenegriner finner sympati i det ortodoxa Europa. Då de grekiska, rumänska, ryska och andra regeringarna i betydlig grad följde Väst i FN och CSCE, blev detta först synligt i Väst, när regeringarna kom under skarp kritik hemma och bromsade.

För att se de jugoslaviska konflikterna som tragedier behöver vi inte grekisk ödesmetafysik, utan kan hänvisa till mindre mystiska mekanismer med likartade resultat: hybris och myopia.

Hybris består i att överskatta sin egen styrka och hur långt man kan tvinga på en motsträvig omvärld sin vilja; man gör därmed tingen värre, också sett från sin egen synpunkt.

Myopia består i att tänka för kort: att göra ting som glömmer att motparterna har motdrag – och motdrag till ens egna motdrag till deras motdrag – till ens egna handlingar. (Ibland talar man om “the fallacy of the last move”.) En handling gör ofta andra handlingar oundvikliga – men inte de avsedda. Aktörer kan låsa fast sig själva genom irreversibla propagandautspel. Den ena aktören kan låsa fast den andra. Tredjeparter kan låsa fast en eller alla aktörer genom att göra ting (deklarerat) avsedda att hjälpa respektive tvinga dem, och de kan i sin tur låsas fast av deras massmedieredaktörer.

Innan analysen av olika exempel från lokala parters respektive stormakters agerande behövs en komprimerad bakgrundsteckning. [Read more…]