Jugoslavien som grekisk tragedi

Av Håkan Wiberg

Skriven förmodligen sent 1993 eller tidigt 1994

Tragedi ligger i ödesbundenhet, icke i katastrofens omfång: en man kan begå en förbrytelse eller ett folk kan förintas. Att publiken moraliserar efter eget sinne kommer ikke tragedin vid: den tragiska figuren kan vara hjälte eller skurk, eller vara det omväxlande eller samtidigt. Vad ödet utmätt sker, oavsett vad protagonisten gör; att höra profetior om det hjälper honom icke. De missförstås, eller hybris bringar aktören på fall: vad han gör för att undgå ödet bidrar till att fullborda det.

Den jugoslaviska tragedin har skapat en av de tio största flyk-tingströmmarna sedan 1945 och är redan en av de 20-30 blodigaste konflikterna under denna tid. Den kan bli värre, genom sin egen dynamik eller genom utländsk intervention. Propagandakrigets utfall har – i stort sett – följt religionsgränser. Kroaterna och slovenerna vann i den katolska världen, med Tyskland som förbindelselänk till den protestantiska, muslimerna vann i den islamiska världen, och serber och montenegriner finner sympati i det ortodoxa Europa. Då de grekiska, rumänska, ryska och andra regeringarna i betydlig grad följde Väst i FN och CSCE, blev detta först synligt i Väst, när regeringarna kom under skarp kritik hemma och bromsade.

För att se de jugoslaviska konflikterna som tragedier behöver vi inte grekisk ödesmetafysik, utan kan hänvisa till mindre mystiska mekanismer med likartade resultat: hybris och myopia.

Hybris består i att överskatta sin egen styrka och hur långt man kan tvinga på en motsträvig omvärld sin vilja; man gör därmed tingen värre, också sett från sin egen synpunkt.

Myopia består i att tänka för kort: att göra ting som glömmer att motparterna har motdrag – och motdrag till ens egna motdrag till deras motdrag – till ens egna handlingar. (Ibland talar man om “the fallacy of the last move”.) En handling gör ofta andra handlingar oundvikliga – men inte de avsedda. Aktörer kan låsa fast sig själva genom irreversibla propagandautspel. Den ena aktören kan låsa fast den andra. Tredjeparter kan låsa fast en eller alla aktörer genom att göra ting (deklarerat) avsedda att hjälpa respektive tvinga dem, och de kan i sin tur låsas fast av deras massmedieredaktörer.

Innan analysen av olika exempel från lokala parters respektive stormakters agerande behövs en komprimerad bakgrundsteckning.

Den stora krutdurken

I augusti 1990 talade jag med en rad kollegor i Belgrad och Dubrovnik, alla mindre än genomsnittligt nationalistiska. Samma tes kritiserades i Belgrad som pro-kroatisk och i Dubrovnik för att vara storserbiskt tänkande: att enda vägen undan ett långt och blodigt krig var att hålla samman Jugoslavien och kompromissa om konstitutionen.

Redan då var konfliktprognosen utifrån de flesta tecken förfärande. Inget land i Europa hade under 1900-talet haft en så lång och djup ekonomisk kris; inget hade så stora regionala skillnader i levnadsstandard, eller hade sett dem växa så markant; inget var så multinationellt eller hade så djupa och bittra traumata mellan olika folkgrupper. Det kalla krigets slut hade starkt undergrävt det traditionella säkerhetspolitiska imperativet att hålla samman. Bland så mycket krut kunde en gnista skapa stora explosioner; det avhöll inte olika republikers politiker från en rad frontalkollisioner.

Krutet var uppdelat i tre krutdurkar med komplicerade relationer till varandra, och i var av dem fanns en triangelrelation. Den nordliga krutdurken var serbisk-kroatisk-slovensk; den mittersta bestod av serber, kroater och muslimer i Bosnien-Hercegovina (B-H); den sydliga är serbisk-albansk-makedonisk.

Den nordliga krutdurken

I norr fanns dessutom en konstitutionell konflikt ända sedan diskussionerna under första världskriget mellan serbiska, kroatiska och slovenska politiker om en gemensam stat. Serberna ville ha en stark stat av fransk typ, kroaterna och slovenerna en lös federation av mera schweizisk typ. I första omgången vann serberna; alternativet för kroater och slovener var en uppdelning mellan Italien och Österrike. Mellankrigstidens Jugoslavien sågs snart av många icke-serbiska politiker som ett Storserbien, särskilt efter införandet av monarkisk diktatur 1929. Med tanke på grannarna valde slovenerna och kroaterna dock att bli kvar. Nemesis kom 1941: Jugoslavien delades mellan Italien, Stortyskland, Ungern, Bulgarien och Storkroatien, med Serbien under tysk militärregering. I det nya Jugoslavien under Tito gick den politiska decentraliseringen längre för varje ny konstitutionell kompromiss; centralisterna var på defensiven.

Under 1980-talet gick albansk och serbisk nationalism in i en spiral, vilket 1986-87 tillät Slobodan Miloševic att komma till makten i Serbien. När autonomin för Kosovo och Vojvodina drogs in 1987-90, såg många det som första steget till en jugoslavisk centralism. Det återupplivade en gammal kroatisk nationalism och skapade en ny slovensk separatism, manifesterade i krav på en ny grundlag med Slovenien och Kroatien som självständiga stater i lös konfederation med resten av Jugoslavien.

Detta gav en ny spiral: ju mera utträde, desto mera utträde.  Två gamla slovenska argumenten för att tillhöra Jugoslavien var det kalla krigets säkerhetspolitik och den jugoslaviska marknaden. Gorbachov hade tagit död på det ena, den djupa ekonomiska krisen och en serbisk bojkott mot slovenska varor hade höggradigt försvagat det andra. Nya självständighetsargument tillkom: chanserna att komma in i EG sågs som större för ett ensamt Slovenien; Miloševic sågs som en re-centraliseringshot; man ville så långt bort som möjligt från den återvändande konflikten mellan serber och kroater; och man ville inte vara med att finansiera en förbundshär som kunde bli använd mot en själv. De flesta av dessa argument var också viktiga för Kroatien.

Situationen innebar ett komplicerat flerpersonsspel. Om Kroatien utträdde, kunde Slovenien – redan av geografiska skäl – inte kvarstå; om Slovenien utträdde, skulle serberna bli alltför tunga i Jugoslavien för att Kroatien skulle kunna kvarstå. Slovenien och Kroatien hade därför både gemensamma och motsatta intressen. För båda var det, av delvis olika skäl, viktigt att utträdena kom samtidigt. Kroatien hade allt intresse av en allians med Slovenien – som hade allt intresse av att inte bli allierad till Kroatien.

Spelet om tidpunkt vann Slovenien: självständighetsförklaringarna koordinerades till 25 juni 1991, varmed Kroatien säkert skulle komma i krig. Tio dagars demonstration av slovensk försvarsförmåga var nog för att ge serber och slovener gemensamma intressen mot att Slovenien blev tvångsallierad till Kroatien. Trots kroatiskt motstånd kunde EG därför lätt medla fram en vapenvila och tillbakadragande av trupper till barackerna; när Slovenien fortsatte med att få inringade trupper att kapitulera, valde förbundshären snabbt att helt dra sig ur Slovenien efter en avtalad tidtabell.

Då republik- och nationsgränser i hög grad sammanföll i Slovenien, kunde bodelningen bli relativt okomplicerad. I Kroatien hade de serbiska majoritetsområdena redan i en folkomröstning den 12 maj 1991 förklarat att de skulle lämna Kroatien, om Kroatien lämnade Jugoslavien. Vad storstadsserberna i Zagreb än menade, såg Krajina-serberna ett säkerhetsproblem med tre möjliga lösningar: ett bevarat Jugoslavien, med Storserbien som första och ett självständigt Lillserbien som sista reservlösning.

Kroatiens ledare, Franjo Tudjman, stod därmed som fabelns apa med den kroatiska handen om den Krajina-serbiska nöten i den jugoslaviska flaskan. I rådande situation kunde han inte få ut handen utan att släppa nöten, och kunde inte släppa nöten utan att riskera (åtminstone) sitt politiska liv; av samma skäl kunde Miloševic inte utvidga den jugoslaviska flaskhalsen. Efter ett halvt års krig, ett års bräcklig vapenvila, en kroatisk offensiv och en ny bräcklig vapenvila, efter det gamla Jugoslaviens död och det nya Jugoslaviens avsägelse av alla territoriella anspråk, kvarstår problemet. Det gäller nu ett Lillserbien versus kroatisk suveränitet i Krajina, och förvärras av att serberna kontrollerar större områden än de kan ha demografiska argument för.

I nord vann slovenerna, med alla ambitioner tillfredsställda till minimalt pris. För kroater och serber har priset varit enormt: i människoliv och förstörelse, i hundratusentals flyktingar i båda riktningar och i en fastlåst situation, där enbart UNPROFOR’s närvaro (nätt och jämnt) hindrar ett nytt krig. Kroatien är fastlåst i kravet på suveränitet över hela området, Krajina-serberna i kravet på ett Lillserbien. Lång FN-närvaro kan ge parterna tid att finna en lösning som låter båda förkunna att de fick vad de ville; den kan knappast undgå att inge Kroatiens regering en fruktan för exemplet Cypern.

Krutdurken Bosnien-Hercegovina

Efter den nordliga explosionen skedde ett mirakel i Bosnien-Hercegovina (B-H): man höll fred i nio månader av motsättningar, kompromisser, utspel och fortsatta förhandlingar.

Serber, kroater och muslimer i B-H har alltid kunnat leva i fred på två betingelser: att en stark centralmakt dels kunde garantera alla parters säkerhet, dels inte själv var så repressiv, partisk eller folkmordisk att en eller flera av parterna gjorde uppror. Turkiet uppfyllde ibland inte det första och ofta inte det andra villkoret. Österrike-Ungern uppfyllde hela tiden det första villkoret och i tolerabel grad det andra mellan ett muslimskt uppror 1878 och en slakt på serber vid första världskrigets utbrott.

Mellankrigstidens Jugoslavien uppfyllde det första villkoret, men – från muslimsk och kroatisk synpunkt – allt sämre det andra. Ante Pavelic’ Kroatien med dess folkmordspolitik mot serberna hade inga ambitioner att uppfylla det andra. Titos Jugoslavien är den längsta period som uppfyllt båda villkoren: serbisk, kroatisk och muslimsk nationalism var lika förbjudna. Dess upplösning och libanoniseringen av de väpnade styrkorna har ödelagt betingelsen om en stark centralmakt; B-H kan liksom Libanon inte skapa en egen, då ingen part vill avstå från sin vetorätt.

Därmed råder den klassiska anarkins logik, som analyserad av Kaplan (1957) i en situation med tre nationer, sju politiska ledningar och nitton mer eller mindre oavhängiga väpnade styrkor. Med undantag av en del storstadsserber i fredsrörelsen såg de lokala serberna samma säkerhetspredikament och rangordning mellan lösningarna som Krajina-serberna och hade den 9 januari 1992 förkunnat en egen republik – vilken skulle lämna B-H, om det lämnade Jugoslavien. Om de gjorde det, skulle kroaterna också lämna det för att inte bli minoritet i en stat med muslimsk majoritet. Serber och kroater hade vissa motsatta intressen – fruktan att bli majoriserade av de andra i allians med muslimerna – och gemensamma intressen: de kunde se att muslimerna skulle ha egen majoritet kort efter år 2000.

Tudjman och Miloševic kunde därför vara lika eniga på regionalt plan som Boban och Karadzic på lokalt om det önskvärda i att dela upp B-H mellan serber och kroater – i nödfall också muslimer. Dessa försökte i utdragna förhandlingar förgäves få serber och kroater med på en stark centralregering i ett sammanhållet B-H. EG’s inbjudan till självständighetsförklaringar gav de facto Izetbegovic valet mellan två krig: mot serberna om han gjorde det, mot kroaterna om han inte gjorde det. Han valde allians med kroaterna, vilka därefter snabbt proklamerade en egen republik Herceg-Bosna i maj 1992. Karadzic’ kommentar var intressant: detta var ett förnuftigt uttryck för kroaternas rätt till nationellt självbestämmande, och man väntade nu bara på att Izetbegovic skulle utöva samma rätt, så att man kunde sätta sig ned och förhandla om gränserna.

Var den slovenska bodelningen lätt och den i Krajina svår, är en blick på B-H’s etniska karta nog för att se att den var närmast omöjlig där. Före kriget fanns några relativt homogena kroatiska, serbiska och muslimska områden; i intet fall hängde de samman med varandra, och i stora områden hade ingen grupp egen majoritet. Efter ett års ömsesidig slakt och etnisk rensning, med mer än en miljon muslimska flyktingar och flera hundra tusen serbiska, har alla tre nationerna ännu enklaver som gisslan inom varandras områden. Alla parter har förlorat stort i termer av liv, förödelse och flyktingar, muslimerna mest. Blir dagens situation fastlåst, har serber och kroater vunnit territorium som kompensation för detta, på muslimernas bekostnad.

Den sydliga krutdurken

Triangeln i den sydliga krutdurken består – inom det forna Jugoslavien – av serber, makedoner och albaner. I Makedonien är makedonerna i klar majoritet, albanerna näst störst: officiell statistik säger 23 procent, albanerna själva 35-40. Turkarna är 7 och serberna cirka 2 procent (långt högre tal från serber är otrovärdiga). I Kosovo är albanerna i stor majoritet, c:a 82 procent, serberna den största minoriteten med drygt 10 procent.

Ett huvudproblem består i att albanerna är högst otillfreds med de begränsade minoritetsrättigheter de lyckats få makedonerna med på. Det albanska spektrum ligger mellan partier som står för ren självständighet (vilket albanernas egen folkomröstning den 10-11 januari 1992 gav stor majoritet för) och dem som vill lösa problemen i politiska processer, det makedoniska mellan det största och ultranationalistiska VMRO, som drömmer om ett Stormakedonien inkluderande en del av Bulgarien och hela Nordöstgrekland, och Gligorovs reformkommunister. Hittills har extremgrupperna på båda sidor haft visst intresse av att hålla en låg profil och låta koalitionsregeringen av moderata albaner och moderata makedoner hantera erkännandefrågan. När denna nu är i stort sett löst, har de mindre anledning att hålla sig tillbaka.

Ett annat huvudproblem är risken för en explosion i Kosovo med åtföljande risk för internationalisering. Makedoniens regering kan då tvingas välja mellan pest och kolera. Bulgarien erkänner en makedonsk stat men inte folk; Jugoslavien erkänner ett makedonskt folk men inte stat; Grekland erkänner ingendera; Albanien vill bara erkänna en makedonsk stat om den inte är makedonernas stat. Makedonien kan antingen alliera sig med serber och greker mot bulgarer och albaner eller omvänt. I båda fallen är det en katastrof om alliansen förlorar, men eventuellt också om den segrar: segrarmakterna skulle ha föga intresse av att ha ett själständigt Makedonien mellan sig.

I Kosovo råder fred bara i en mening: inga sammanstötningar mellan olika väpnade styrkor. Serberna är totalt överlägsna i fråga om militär och polis; albanerna har hittills följt Ibrahim Rugovas ickevåldslinje i kampen mot serbiskt förtryck och diskriminering och för självständighet. Ett kärnproblem ligger i att stora grupper på båda sidor har logiken “antingen härskar vi eller också härskar de”. De lokala serberna fruktar att albansk självständighet bara skulle innebära ombytta roller om inte regeringen i Belgrad finns kvar som yttersta garant; albanerna ser autonomi som otillräcklig, eftersom de redan sett den ensidigt indragen av serberna en gång. Det blir mycket svårt att finna en lösning som både serber och albaner kan leva med. Flera gnistor kan tänkas. Om de ekonomiska sanktionerna mot Jugoslavien inte driver albanerna på massflykt, kan serbiska extremister – Šešeljs eller Arkans folk – få för sig att driva på processen med omfattande terror. De kan få hjälp av att unga albaner mister tålamodet med ickevåldslinjen och startar ett självmordsartat gerillakrig. Nya utspel från EG eller andra stormakter kan också provocera en explosion. Albanska flyktingströmmar till Makedonien kan utlösa ett krig där genom att makedonerna befarar en muslimsk majoritet.

Enligt anarkins logik, redan manifesterad i de två andra trianglarna, kan vi i så fall vänta skiftande koalitioner även i syd: troligen albaner plus makedoner mot serber i första omgången, medan det är svårare att gissa om det blir albaner eller makedoner som blir isolerade i andra omgången – eller om det eventuellt blir mera än två omgångar.

Tragediens element

Det är inte svårt att finna en rad exempel på hybris under konflikternas utveckling:

1) den serbiska ledningens och förbundshärens tro att Jugoslavien kunde hållas samman med militära hot och medel;
2) serbernas tro att de kunde få leva tillsammans i en stat;
3) den kroatiska ledningens tro att den kunde få med Krajina som integrerad del av ett självständigt Kroatien;
4) den muslimska ledningens tro att den kunde få igenom en självständig enhetsstat Bosnien-Hercegovina;
5) den albanska tron att Kosovo kan bli fullt självständigt;
6) de västliga stormakternas tro att det kunde räcka med deklarationer eller hot från deras sida för att få lokala parter, främst serberna, att acceptera deras lösningskrav.

I samtliga fall rör det sig om konstaterbar hybris: vid olika tillfällen har aktörer – ofta emfatiskt – uttalat sådana mål, medan analytiker redan i förväg kunde se att de var omöjliga. I fallen 1), 2) och 4) har aktörerna redan i offentliga deklarationer eller avtal erkänt detta i efterhand; i fråga om 3), 5) och 6) är det ännu oklart hur långt det reella erkännandet har kommit, eftersom inget klart offentligt erkännande föreligger.

I samtliga fall finner vi också hybris kombinerad med myopia. 1) Ju starkare bruk man gjorde av militära medel, desto mera angelägna blev flera parter att lämna Jugoslavien. 2) Om det Storserbien som i utkastet till den serbiska vetenskapsakademin år 1986 tecknas som ett alternativ, om ett sammanhållet Jugoslavien skulle visa sig omöjligt, var avsett att stödja det senare, slog det helt fel. 3) Kroatiens lagar 1990-91 om att “kroatisera” Krajina bragte serberna där till uppror. 4) När den muslimska ledningen återupplivade enhetstanken efter erkännandet (i tron att därmed ha fått starkare förhandlingskort), fick serber och kroater starkare gemensamma intressen än förr. 5) Så länge den albanska ledningen håller fast vid självständighetskravet, finns det stor enighet bland serberna mot att göra eftergifter till albanerna.

Hybris och myopia i EG

För EG kan vi – liksom för andra aktörer – utgå från deklarerade och “verkliga” avsikter. De förra är självfallet lätta att finna och är i sig intressanta, eftersom självbegränsar aktörernas handlingsfrihet genom egenlåsning. För att bedöma rationalitet behöver vi därmot de “verkliga” avsikterna, i den mån de skiljer sig från de offentligt deklarerade. Tills arkiven öppnas om lång tid vet vi föga om dem: de enda direkta källorna är offentliga deklarationer, i detta avseende källkritiskt tvivelaktiga. Försök att rekonstruera avsikter från faktiska effekter möter problemet att man normalt kan göra många och varandra motsägande rekonstruktioner, eftersom det är svårt att avgöra vad aktörerna visste eller trodde om vad de gjorde. Jag har därför valt att börja med att jämföra effekter med deklarerade avsikter och först därefter spekulera om alternativa tolkningar.

Under 1990 manifesterades flera öppna konflikter i Jugoslavien – i valresultat, nya lagar, ensidiga åtgärder, o.s.v. – och efterhand stod det klart att en akut kris kunde vara nära. För en tro på att valen i samtliga republiker kunde lösa problemen återstod efter de sista valen i december 1990 inte mycket utrymme: de nya – eller omvalda – regeringarna stod ännu längre från varandra än tidigare. Frågan kom upp på EG’s agenda; dess första handlingslinje under våren 1991 var att medla mellan republikerna – med ett par miljarder ECU i utvecklingsbistånd som morot – för att få dem att kompromissa sig fram till ett bevarat Jugoslavien. Detta misslyckades: kanske var projektet utsiktslöst, kanske var moroten för liten – och den enda käppen bestod i förlust av moroten.

Med de kroatiska och slovenska självständighetsförklaringarna den 25 juni 1991 och det därav följande kriget tillkom för EG rollen som fredsmäklare. För Slovenien var detta uppdrag klart redan med Brioniavtalet den 7 juli; gemensamma intressen mellan slovener och serber gjorde det lätt. I Kroatien var det långt svårare: problemen gällde både gränser och folkrättslig status.

Under hösten 1991 gav EG gradvis upp eventuella återstående ambitioner om ett samlat Jugoslavien. EG’s uttalanden och handlande markerar dock tron att upplösningsprocessen kunde hejdas efter första steget och att individuella republikerna kunde bli stater, trots att alla utom Slovenien var klart multinationella och särskilt B-H en kopia av Jugoslavien i detta avseende.

Ett huvudproblem gällde gränser. Folkrätten har en klar regel om att staters gränser är okränkbara och en annan klar regel om att “icke självstyrande territorier” skall ses som odelbara enheter vid utövandet av nationellt självbestämmande. Ingendera var tillämplig på Jugoslavien, där det handlade om bodelningen vid en secession. EF uppfann därför, med utgångspunkt i ett responsum från dess egen juristkommission, i november 1991 en regel om att de gamla administrativa gränserna mellan republiker skulle användas. Därmed hade EF implicit – men bara implicit – tagit ställningen att territorier, inte folk, har rätt till nationellt självbestämmande.

Ställningstagandet var avsett att skapa långt vidare prejudikat, bl.a. för att undvika territoriekonflikter mellan tidigare sovjetrepubliker. Det hade emellertid de jugoslaviska konfliktparterna som direkta adressater. Det är därför intressant vilket budskap EG faktiskt sände till – alltså det som faktiskt mottogs av – serber i Krajina, serber och kroater i B-H, alban-er i Serbien, Kosovo och Makedonien, muslimer i Serbien och Montenegro, o.s.v.: “Om ni inte vill tillhöra en stat som ni ser som ett dödligt hot mot er identitet och säkerhet, så måste ni antingen fly eller slåss.”

Ett annat huvudproblem gällde självständighet och erkännanden. Till 1991 hade EG-medlemmarna separata erkännandepolitiker, mellan brittisk och tysk tradition. I den förra registrerade ett erkännande bara ett redan existerande faktum: att en regering, oavsett vad man ansåg om den, upprätthöll suveränitet och syntes fortsätta med det. Den tyska traditionen var däremot att använda erkännande/icke-erkännande och diplomatiska relationer som ett politiskt vapen, t.ex. Hallstein-doktrinen under 1950- och 1960-talen. I slutet av 1991 lyckades Tyskland gradvis stort sett göra sin tradition till EG’s : ett erkännande skulle förutom att registrera faktum också uttrycka moraliskt gillande. Som det snart visade sig, ger en sådan politik lätt nyerkända stater illusionen att ha fått en gratis militärallians.

När EG således hade enats om en moralisk erkännandepolitik, var dess betingelser (garantier för mänskliga rättigheter och mino-ritetsskydd) politiskt okontroversiella, även om juridiska komplikationer kunde förutses. De hade också en implementationsklausul: EG’s jurister i Badinterkommissionen skulle granska inkomna ansökningar innan EG tog ställning till dem, och EG inviterade övriga republiker att inkomma med ansökningar. Man enades i mitten av december också om att EG skulle ta en samlad ställning till erkännanden den 15 januari 1992.

Detta regelsystem bröt samman, när Tyskland den 23 december 1991 vägrade vänta på Badinterkommissionens utlåtande, sägande sig vara övertygat om att Kroatien och Slovenien uppfyllde villkoren, och omedelbart erkände dem. Beträffande Slovenien var detta i sak okontroversiellt, och var också vad Badinter-kommissionen senare rekommenderade. Kroatien var långt mera kontroversiellt. Det tyska erkännandet var baserat på en nytillfogad paragraf i den deklaratoriska delen av Kroatiens grundlag (enligt rykten tillrådd av en jurist från Bonn). Eftersom serbiska liksom västliga TV-tittare kunde se flyktingströmmar, massakrerade lik och sprängda hus och kyrkor, men med serber som offer, sände Tyskland därmed oavsiktligt ungefär följande budskap: “Betingelserna om mänskliga rättigheter och minoritetsskydd är inte allvarligt menade. Vi tror på ett stycke papper från Kroatiens regering, inte på verkligheten.”

Kort därefter konkluderade Badinter-kommissionens rapport att  Slovenien och Makedonien uppfyllde betingelserna (vilket albanerna icke instämmer i). Man borde däremot vänta på ett närmare klargörande av en del kroatiska lagar och på en folkomröstning i Bosnien-Hercegovina. Trots detta följde hela EG den 15 januari det tyska erkännandet av Kroatien och gjorde sig därmed i serbiska ögon till medavsändare av budskapet ovan. Om trovärdiga garantier för mänskliga rättigheter och minoritetsskydd över huvud taget hade haft en chans att lösa problemet med att stats- och nationsgränser i flera fall stämde mycket dåligt överens, var det nu föga kvar av den.

EG’s hopp att kunna hejda upplösningen av Jugoslavien vid första steget har också manifesterats i hållningen till folkomröstningar: de som arrangerats av republikledningar har genomgående godkänts, medan man underkänt alla arrangerades på lägre nivå: serber i Krajina och B-H, muslimer i Sandjak, albaner i Kosovo och Makedonien. Därmed har EG ytterligare markerat att territorier, inte folk, har rätt till nationellt självbestämmande – och upprepat budskapet “fly eller slåss”.

Under 1991 skiftade EG gradvis position på två dimensioner. Efter att ha erbjudit bona officia och uppträtt som medlare försökte det allt mera påverka hur konflikterna skulle lösas, genom att formulera olika principer, hota med och genomföra en del ekonomiska sanktioner och antyda militära sanktioner. Från att uppträda relativt opartiskt blev det gradvis under tyskt tryck de facto allt mera anti-serbiskt i ord och handlingar, med motiveringen att vem som än bröt vapenvilorna i Kroatien, så slutade de alltid med framflyttade serbiska positioner. Detta definierade efter hand nya spiraler: ju mera anti-serbiskt EG blev, desto mindre kunde det fungera som medlare; ju mera det med olika principuttalanden berövade serberna andra förhandlingskort än de militära, desto mera förlitade sig serberna på de militära korten – och desto mera anti-serbiska blev EG’s hållningar, o.s.v.

Efter EG’s kollaps som medlare i nord i mitten av december bröt vapenvila nr. 14 samman och kriget eskalerade. Nu fanns dock FN på plats, representerat av Cyrus Vance, som i början av januari 1992 lyckades förhandla samman en plan med Serbiens och Kroatiens presidenter och förbundshärens överbefälhavare.

EG etablerade sig därefter i en medlarroll mellan serber, kroater och muslimer i B-H, och kunde så småningom notera vissa framsteg under lord Carringtons ledning, framför allt ett principavtal mellan de tre parterna den 18 mars 1992 om att förhandla vidare på basis av decentralisering och kantonisering. Med EG’s beslut den 6 april 1992 att erkänna B-H bröt kriget omedelbart ut på allvar, och i mitten av maj drog sig den muslimska ledningen ur förhandlingarna.

USA hade till den 6 april hållit en relativt låg profil, men gick nu in i konflikten med full kraft, erkände Slovenien, Kroatien och B-H på en gång och ryckte till sig ledarskapet med krav på att förbundshären skulle lämna B-H och med att genomdriva resolution 757 i säkerhetsrådet den 30 maj 1992 om omfattande ekonomiska sanktioner mot Serbien och Montenegro. Dessa gjordes därmed till politisk gisslan för de bosniska serberna. Vissa resolutionskrav kunde Jugoslavien åtminstone teoretiskt uppfylla: stoppa militära leveranser till de bosniska serberna, avsäga sig alla territoriella anspråk, och – efter senare resolutioner – uttala stöd för Owen-Vance planen. Andra var utom dess kontroll: om det i viss mån kunde påverka Karadzic och det lokala serbiska parlamentet i Pale, kunde det inte diktera vilken position de skulle inta i vitala frågor eller hur serberna i B-H röstade.

Triangelkriget mellan serber, kroater och muslimer fortsatte emellertid; kroaterna hade störst fördel av de olika internationella åtgärderna. Samtidigt som de hade en del gemensamma intressen med serberna var de så oumbärliga för muslimerna att de kunde tvinga fram erkännanden av de kroatiska styrkorna som legitima och en formell allians mellan Kroatien och B-H. De undgick därmed i stort sett kritik under ett års krig med muslimerna.

Under en kort period såg det ut som om de ekonomiska sanktionerna mot Serbien och Montenegro skulle få en annan effekt än den normala. Från maj till oktober 1992 dalade både Miloševic själv och hans parti ytterligare i opinionsmätningarna, och både den demokratiska oppositionen och den nye jugoslaviske statsministern Panic gick uppåt. Deras budskap var att sanktionerna måste tas allvarligt, att det var viktigt att snabbt bli av med dem och att detta skulle göras genom att ändra politik. Trots alla de eftergifter, somliga av dem politiskt farliga på hemmaplan, som Panic gjorde före, under och efter London-konferensen i augusti 1992, fick han inget som helst erkännande från Väst i termer av lättade sanktioner.

Tvärtemot rönte han allt flera motgångar, med skärpta tillämpningar av sanktionerna och stigande diplomatisk isolering eller uteslutning av Jugoslavien i FN, CSCE, etc. Hade man haft serbiskt presidentval i oktober, så skulle Panic ha besegrat Miloševic med bred marginal; men i takt med motgångarna fungerade de ekonomiska sanktionerna som sådana brukar göra. Allt flera väljare konkluderade att Miloševic och Šešelj hade rätt i att det inte lönade sig att göra några eftergifter: i valen i december vann Miloševic med bred marginal över Panic, och hans socialistparti blev klart störst, med ungefär lika många fascistiska mandat på ena sidan om sig som den demokratiska oppositionen fick på den andra sidan. Väst hade försuttit chansen att finna en samarbetspartner i Serbien.

Londonkonferensen i augusti 1992 skapade en förhandlingsstruktur, där FN representerades av Cyrus Vance och EG behöll en position, nu besatt av David Owen. Den fick B-H som huvuduppgift (vid sidan om flera andra) och resulterade i den s.k. Owen-Vance-planen som i varierande versioner låg på förhandlingsbordet i åtskilliga månader. I planens avsnitt om konstitution fick serberna och kroaterna den nästan totalt decentralistiska konstitution de önskat. De var ursprungligen båda nöjda med planens avsnitt om vapenvila och övervakning, kontroll av tunga vapen, m.m.: muslimerna avskars därmed från att återerövra områden om FN inte administrerade omfördelningen. Muslimerna skrev först på detta avsnitt efter att ha tolkat “kontroll” som att FN skulle överta tunga vapen och inte bara övervaka dem. Denna tolkning låg långt från vad serberna menade sig ha skrivit på, eftersom den skulle försvaga dem väsentligt gentemot muslimer och kroater.

I avsnittet om territorium framstod kroaterna som vinnare genom att få mera än där de var flest innan kriget och dessutom få relativt lättförsvarat territorium vid Kroatiens gräns. Serber och muslimer skulle däremot uppdelas i mera svårförsvarade områden: för muslimerna mindre men bättre territorium än innan kriget, för serberna mindre och sämre. Den andel av serberna (som de var fördelade innan kriget) som skulle hamna under andra gruppers kontroll blev därför betydligt större än motvarande andelar för muslimer och kroater.

Sammantaget gjorde därför Owen-Vance-planen kroaterna till klara vinnare i förhållande till status quo ante, serberna och muslimerna till förlorare. Kroaterna skrev på detta avsnitt omedelbart, muslimerna först efter hård press. I slutet av april 1993 uppmanade presi-denterna i Serbien, Montenegro och Jugoslavien de bosniska serberna att skriva på även detta avsnitt, vilket Karadzic därefter gjorde med förbehåll om ratifikation. Parlamentet i Pale beslutade med stor majoritet att sända ut frågan på folkomröstning. Den 15 maj sade denna med väldig majoritet nej, och stormaktskoalitionens försök att driva igenom sin egen lösning hade – åtminstone tills vidare – misslyckats.

Låt oss kort summera vad EG (senare den västliga stormaktskoalitionen) lyckats och misslyckats med i förhållande till proklamerade ambitioner:

EG (och USA) misslyckades med sin tidiga ambition att hålla samman Jugoslavien, men har (i stort sett) lyckats med sin senare ambition att dela upp det. Det har lyckats med ambitionen att få Slovenien, Kroatien och B-H erkända som självständiga stater med FN-medlemskap. Det har lyckats med att få Sloveniens och Makedoniens gränser erkända enligt EG’s egna principer, men misslyckats med att få Krajina-serberna att acceptera att ingå i Kroatien och med att få B-H att fungera som en stat över huvud taget. Att få mänskliga rättigheter och minoritetsskydd godtagbart implementerade har lyckats i Slovenien (den enda stat som blev invald i Europarådet i maj 1993) och – i varje fall enligt minoriteternas egen bedömning och Europarådets – misslyckats i alla andra områden.

Den enklaste summeringen är den något triviala att EG har lyckats med de ting som var lätta och (hittills) misslyckats med de svåra. Låt oss nu se närmare på misslyckandena.

Schematiskt sett kan vi finna tre huvudförklaringar:

1) Misslyckandena var reella, i den meningen att de “verkliga” avsikterna sammanföll med de deklarerade, eller åtminstone inte hade högre prioritet än dessa. De berodde på hybris eller myopia, baserade på fatal okunnighet om något, t.ex.

– att de normala verkningarna av ekonomiska sanktioner är att stödja den sittande regimen eller ett ännu mera kompromisslöst alternativ till den;

– att det i flera av fallen inte handlade om en tvåpartskonflikt, utan om en konflikt med tre eller flera parter och alltså med markant annorlunda inre logik;

– hur mycket som stod på spel för slovenerna och kroaterna i deras krav på självständighet;

– hur mycket som stod på spel för Krajina- och B-H-serberna i deras krav på självständighet;

– att den historiska erfarenheten pekar på att serber låter sig militärt besegra, men sällan bluffa, varför det normala realpolitiska spelet med ökande insatser är självmotverkande;

– att 6 april var årsdagen av Hitlers angrepp på Jugoslavien (alltså inte en bra dag att erkänna B-H på mot serbernas önskan).

2) Misslyckandena var insignifikanta, i den meningen att andra intentioner hade högre prioritet än konsekvenser för de jugoslaviska konflikterna, t.ex.

– att undvika en konflikt mellan Tyskland och Frankrike;

– att markera ledarskap inom EG, för EG, för VEU, för USA eller för NATO;

– att ta intryck av massmedieredaktörers krav på kraftfulla aktioner;

– att undgå dyra och oförutsägbara militära ingripanden.

I dessa tillfällen var vissa deklarerade intentioner nödvändiga för att uppfylla den önskade funktionen. Vilka effekter respektive uttalanden och andra aktioner kunde få i de jugoslaviska konflikterna var antingen irrelevant eller hade i varje fall  långt lägre prioritet än en eller annan av funktionerna ovan.

3) Misslyckandena var skenbara, i det de verkliga intentionerna var motsatta de deklarerade. Aktörerna var medvetna om vad de gjorde och önskade just den effekten, även om de av imageskäl behövde deklarera den motsatta intentionen. Folk i den demokratiska oppositionen i Serbien har t.ex. misstänkt att de ekonomiska sanktionerna och det totala ignorerandet av Panic’ eftergifter var avsedda att styrka Miloševic position.

Dessa förklaringar behöver inte utesluta varandra, med undantag av att samma effekt inte kunde vara reellt önskad enligt 1) och reellt oönskad enligt 3) av samma aktör. Det är egentligen bara typ 1) som är intressant att studera närmare i detta sammanhang, eftersom den innehåller irrationellt beteende. I fråga om 2) och 3) handlar det däremot om rationellt beteende hos stormakter och organisationer, men för att se rationaliteten i det måste man först göra en annan tolkning av aktörernas strategiska mål än den som de själva officiellt proklamerar.

Finns det en framtid?

Konfliktlösning har kort- och långsiktiga komponenter. Kortsiktiga program handlar om att få krigshandlingar att upphöra, nå avtal om gränser, konstitutioner, övervakning, o.s.v. Långsiktiga program handlar om att avlägsna framtida krigsorsaker: tillitsskapande, försoning, återuppbyggnad, samarbetsformer beträffande ekonomi, kommunikationer, o.s.v. Perspektiven kan inte ersätta varandra, och “långsiktiga” bör inte förstås som något som kommer efter de kortsiktiga, vilket lätt sker om allt intresse koncentreras på formella förhandlingar.

Sannolikt är en lösning i Krajina en nyckel till en rad andra problem. Kroatiens och Krajina-serbernas regeringar har två centrala problem att lösa: vilken folkrättslig och konstitutionell ställning de serbiska områdena skall ha, och var gränserna skall gå mellan dessa områden och de områden som kommer under generell kroatisk suveränitet. FN:s balansgång kommer här att bestå i att bli kvar så länge att de två regeringarna hinner finna en lösning, men inte så länge att Kroatiens regering fruktar en Cypern-situation så starkt att den försöker agera ensidigt. En lösning i Krajina kommer att göra det lättare att finna en lösning i Bosnien-Hercegovina och är sannolikt en nödvändig betingelse för att finna en lösning i Kosovo.

Skall serber, kroater och muslimer skall kunna leva i fred tillsammans i ett sammanhållet Bosnien-Hercegovina, måste båda de ovannämnda betingelserna uppfyllas, med eller utan hjälp utifrån. Kan de inte uppfyllas, återstår bara för de tre nationerna att gå skilda vägar, att dela upp sig på territorier under var sin suveränitet och så småningom upptäcka vilka slags samarbete de sedan kan enas om.

I 500 år har den starka statsmakt, som kunnat garantera alla parter mot varandra, när den över huvud taget existerat, alltid varit extern. Den kan idag inte bli intern: det skulle förutsätta att alla tre nationerna avstod från vetorätt. Jugoslavien och Kroatien är båda uteslutna som externa makter: en eller två av nationerna i B-H skulle kämpa emot till sista man. Återstående möjlig statsmakt är då bara en stormakt eller stormaktskoalition. I så fall måste det göras helt klart att det inte handlar om en övergångsordning: FN, NATO eller USA måste träda in i Turkiets, Habsburgs och Tito-Jugoslaviens roll för – vid en optimistisk bedömning – flera årtionden (vid en pessimistisk: århundraden). Är ingen stormakt acceptabel för samtliga parter och dessutom villig att vara extern statsmakt under årtionden, blir nästa fråga hur det går att skilja parterna åt med minimal blodsutgjutelse. Här finns flera olika alternativ:

1) Överlåta det åt parterna själva. I så fall sker uppdelningen på basis af förhandlingskort och det blir mycket litet åt muslimerna, eventuellt ingenting alls: serber och kroater torde relativt lätt kunna komma överens om en total uppdelning.

2) Externt garanterade minimumbetingelser, som i säkerhetsrådets resolution om “säkra områden” för muslimerna, vilkas gränser patrulleras av t.ex. FN. Tidigare erfarenheter antyder att sådana gränser blir permanenta och att både kroatisk- och serbisk-behärskade områden snart blir totalt integrerade med respektive “moderstater”. Liksom Egypten i Gaza före 1967 får FN problemet att hålla lokal muslimsk befolkning och flyktingar under kontroll, så att de inte gör räder in på serbisk- eller kroatisk-behärskade områden och – eventuellt avsiktligt – drar in FN-styrkorna i krig med dessa.

3) Få till stånd en avtalad vapenvila och låta FN gå in i sin klassiska – och oftast framgångsrika – roll som vapenstilleståndsövervakare vid frontlinjerna. Detta är en utvidgad version av 2), även omfattande serbisk-kroatiska och muslimsk-kroatiska frontlinjer; problemen är också nästan desamma.

4) Diktera utifrån var gränserna skall gå mellan de tre nationerna, som Owen-Vance-planen försökte. För att lyckas måste en ny version av den sannolikt ha lägre ambitionsnivå. Militära segrare har ibland dragit sig tillbaka till status quo ante (Vietnam ur Kampuchea, Tanzania ur Uganda, USA ur Irak, Israel åtminstone ur Sinai), men har aldrig accepterat mindre än det, vilket Owen-Vance-planen krävde av de bosniska serberna.

Militär intervention?

Alternativ 1) kräver självfallet ingen militär intervention; för att genomdriva 4) mot någon parts vilja är intervention med marktrupper oundviklig. 2) och 3) har flera möjligheter: med samtliga parters accept räcker traditionell FN-övervakning; utan den krävs stridande förband.

Låt oss nu se mera generellt på vad militär intervention kan och icke kan åstadkomma.

En tänkbar funktion är att förändra maktbalansen mellan de tre nationerna utan att sätta in stridande markförband: bomba serbiska och kroatiska militära mål, sända vapen till muslimerna eller bådadera. Problemet med bombning är att det kan tvinga Jugoslavien djupare in i konflikten, tvärtemot ambitionerna att få det ur den. Problemet med vapenleveranser är att kroaterna (i Kroatien och i B-H) skulle kräva att – liksom i nuvarande smuggeltrafik – få det mesta av det som transporteras landvägen: de önskar inte maktbalansen förskjuten till deras nackdel.

Alternativet är lufttransporter, som stimulerar kroater och serber att försöka erövra återstående flygplatser under muslimsk kontroll, främst Tuzla, eller att göra desperata ansträngningar att besegra muslimerna innan dessa blivit militärt starkare. Alla parter har intresse av att skjuta ned planen, i självförsvar eller för att provocera avsändarna i krig med de andra. Är sådana förändringar i maktbalansen tänkta som stöd för Owen-Vance-planen, måste de översättas till förändrad territoriefördelning: en förlängning och intensifiering av krigen i B-H, tills muslimerna eventuellt har kämpat sig till så mycket territorium som planen vill ge dem – eller mera. Om de skulle ha framgång, är det högst osannolikt att Kroatien eller Jugoslavien skulle stå passiva.

En annan funktion är den i traditionell mening fredsbevarande, som i fallen 2) och 3) ovan. Den förutsätter avtalade och hållbara vapenvilor mellan parterna, och förutsätter intet annat FN-bruk av vapen än det traditionella: i självförsvar. Styrkor av detta slag kan inte användas till omfördelningar av territorium mot berörda parters vilja. Däremot kan de genom sin närvaro fungera som skydd för civilbefolkning i gränsområdena.

Om FN- eller andra styrkor skall användas för att implementera politiska planer (territoriefördelning, administration, etc.) mot berörda parters vilja, måste de vara utrustade för krigföring. För att kunna ockupera och kontrollera B-H med begränsade förluster måste de vara starkt överlägsna i antal och utrustning. För att trupper – från många stater – av den storleksordningen skall kunna fungera, är effektiva generalstabsfunktioner nödvändiga. Den enda tänkbara organisation som kan ställa upp med dessa är NATO; operationen måste därför bli NATO-ledd, även om den sker under FN-flagga; när FN väl definierat de politiska målen för kriget, kommer det knappast att tillåtas att lägga sig i själva krigföringen. Om det politiska målet är att garantera ett sammanhållet B-H, måste trupperna därefter stanna kvar som garanterande centralmakt som ovan beskrivet (de senaste trettio årens utveckling i Zaire antyder alternativet). Om det politiska målet är att implementera en territoriefördelning av Owen-Vance-planens typ, måste stora delar av trupperna också bli kvar, eftersom de gränser som skall övervakas är flera gånger längre än i någon tidigare FN-operation.

REFERENSER

Banac, Ivo (1984) The National Question in Yugoslavia: Origins, History, Politics, Ithaca, NY: Cornell University Press.

Bebler, Anton (1992) The Yugoslav Crisis and the `Yugoslav People’s Army’ (Zürcher Beiträge zur Sicherheitspolitik und Konfliktforschung, Heft Nr. 23, 1992)

Brenner, Michael (1992) “The EC in Yugoslavia: A Debut Performance”, Security Studies, vol. 1, no. 4 (Summer), pp.586 – 609.

Dimitrijevic, Vojin & Jelena Pejic 1993. The Effects of UN Sanctions Against Yugoslavia (Serbia and Montenegro): Theory and Conventional Wisdom in the Current Context. Belgrads universitet: juridiska fakulteten: upubliceret manuskript.

Glenny, Misha (1992) The Fall of Yugoslavia: The Third Balkan War, Harmondsworth: Penguin.

Gow, James (1992) Legitimacy and the Military; The Yugoslav Crisis, London:Pinter.

Hannum, Hurst (1990) Autonomy, Sovereignty, and Self-Determination: The Accomodation of Conflicting Rights, Philadelphia: University of Pennsylvania Press.

Henricson-Cullberg, Martha; Carl-Ulrik Schierup; Sören Sommelius & Jan Øberg (1991) After Yugoslavia What?, Lund: Transnational Foundation for Peace and Future Research.

Henricson-Cullberg, Martha; Carl-Ulrik Schierup; Sören Sommelius & Jan Øberg (1992) Förhindra krig i Kosovo, Lund: Transnational Foundation for Peace and Future Research.

von Jessen, Franz (1913) Mænd og Kampe på Balkan, Copenhagen: Gyldendal, 1913.

Johansen, Jahn Otto (1984): Ustasja, Oslo: Cappelen.

Kaplan, Morton A. (1957) System and Process in International Politics, New York. Wiley.

Kuzmanic, Tonci & Arno Truger, eds. (1992) Yugoslavia War.
Ljubljana: Peace Institute Ljubjana and Schlaining: Austrian Study Centre for Peace and Conflict Resolution.

Mønnesland, Svein (1992) Jugoslavia: før og efter, Oslo: Sypress.

Palau, José & Radha Kumar, ed. (1993): Ex-Yugoslavia: From War to Peace, Madrid: Ecosimposio.

Pawlowitch, Stefan K. (1988) The Improbable Survivor: Yugoslavia and its Problems, 1918-1988, London: Hurst.

Ramet, Sabrina P. (1992) Nationalism and Federalism in Yugoslavia 1962-1991, Bloomington and Indianapolis: Indiana University Press.

Roberts, Adam (1976) Nations in Arms: The Theory and Practice of Territorial Defence, New York: Praeger.

Schierup, Carl-Ulrik (1990) Migration, Socialism and the International Division of Labour: The Yugoslav Case, Aldershot: Avebury.

Sommelius, Sören (1993) Mediernas krig, Stockholm: Styrelsen för psykologiskt försvar (Meddelande nr 135).

Vukadinovi_, Radovan (1992) The Break-up of Yugoslavia: Threats and Challenges, The Hague: Netherlands Institute of International Relations.

Wiberg, Håkan (1991) “Du må ikke kræve mere, end du kan få” i Vandkunsten, no.5 (Jan. 1991), pp. 211-222.

Wiberg, Håkan (1992a) “Jugoslavien: Låsningar och lösningar” (Yugoslavia: Deadlocks and Solutions), Internationella Studier, No.1, 1992, pp. 15-40.

Wiberg, Håkan (1992b) Jugoslaviens söndersprängning. Lund: Den Transnationella Stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning.

Wiberg, Håkan (1992c) “Jugoslavien: Konfliktmønstre og løsningsmuligheder”, i Erik André Andersen (ed.): Jugoslavien i omvandling, Københavns Universitet: Informationskontor om Østeuropa, 1992, pp. 3-36.

Wiberg, Håkan (1992d) Divided States and Divided Nations as a Security Problem: The Case of Yugoslavia, København: Center for freds- og konfliktforskning (Working Paper 14/1992).

Wiberg, Håkan (1993a) “Societal Security and the Explosion of Yugoslavia”, in Wæver, Ole; Buzan, Barry; Kelstrup, Morten & Pierre Lemaitre: Identity, Migration and the New Security Agenda in Europe, London: Pinter, pp. 93-109.

Wiberg, Håkan (1993b) “Many Roads to Peace”, i Jose Palau & Radha Kumar, (eds.): Ex-Yugoslavia: From War to Peace, Madrid: Ecosimposio, pp. 135-143.

YUGOFAX No. 11 (May 1992)

Zametica, John (1992) The Yugoslav Conflict, London: International Institute of Strategic Studies, Adelphi Paper No. 270.

NOTER

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: